En dansares historia

[20:15]

Jag har lite att göra, märks det? Uppdaterar man här varje halvtimma så börjar man ju att undra. Satt precis och kollade runt på flera bloggar. Finns så mycket känslor, jag blir alldeles gråtfärdig. Så mycket vettigt. Jag blir rörd i hjärtat och själen, vad man än kan tänkas skriva om.. Sin kärlek till de nyinköpta Pradaskorna, abstinensen man får av att sakna sitt barn, hatkänlsan över låter som går på radion, det goda kaffet man drack nere på fiket vid havet, glädjen av att ha lyckats gått upp ett kilo, den härliga känslan över att äntligen ha vågat sagt nej, känslan av ett snyggt taget kort, smärtan av att inte komma i sina lackskor som man hade när man var fem, the haleluja-moment över ridturen på ängen, sorgen över att ha förlorat någon/något kärt, lyckan över att ha lyckats få tag i senaste Harry Potter boken.. Ni är helt underbara alla bloggare. Jag hyllar er och era underbara inlägg som får mig att känna något i en känslokall värld. Jag bara bubblar!

Kan vara så otroligt skönt och avslappnande att få sitta och läsa om en annan människas vardag. En person som jag troligtvis aldrig kommer att få träffa, men ändå.. Ändå känns det som att jag är delaktig i alla upptåg, matlagningsstunder, träningstimmar, festminnen och sorgsna stunder. Jag får känslan av att jag lär känna underbara människor. Jag kan bli så lycklig av att bara läsa om hur tanten Magdas dag har varit.. Jag är bloggaddict, för länge sedan, och det blir inte bättre. Jag vill aldrig sluta. Ni är bäst!

Over and Out//