Illa..

[12:10]

Och det var ju Victoria som sa att hon skulle börja uppdatera bloggen mer, men har hon lyckats med det? Svar: NEJ!

Det har hänt mycket, men egentligen ingenting på dessa två veckor som jag inte uppdaterat ett skit här. Men gårdagen tar alla pris, för då var jag riktigt rädd för första gången på mycket länge.

Satt nere på ishallen och kollade när Jocke och hans NP spelade kvalmatch mot Bollnäs. Helt plötsligt så får Jocke en tackling i ryggen, han flyger in i plexit och  ramlar med huvudet före ner i isen. Sen låg han bara där.. Helt livlös.. Man kallade på läkare, hämtade druvsocker, försökte prata med honom.. Men ingenting hände. Tillslut hämtade lagkamrater till honom en krage, bår och hela kitet. Fortfarande låg han bara där. Sa inget, rörde sig inte.. Jag höll på att skaka sönder på läktaren. Sen bar de ut honom på båren och skickade honom raka vägen till akuten.

Jag satte fart, och körde som en galning precis bakom ambulansen. Jockes pappa åkte med honom i ambulansen, och hans mamma körde deras bil upp. Sen fick jag och Eva som hon heter vänta hur länge som helst i väntrummet, innan Jockes pappa Anders kom och hämtade oss. Han berättade hur situationen låg till, och eftersom jag inte ville vara ivägen så stod jag så pass långt ifrån att jag inte hörde mer än orden: vet inte var han är, röntgad från huvudet ner till ryggslutet, det kan ta hur lång tid som helst.

När jag hörde de orden var jag helt säker på att han tappat minnet, blivit förlamad och allt sånt som man fasar för. Jag blev så jävla rädd att jag började att gråta, precis som hans föräldrar gjorde. Sen fick vi åka upp till röntgenavdelningen och vänta. Till slut kom sjukvårdarna med honom, och han låg fastspänd med krage och sånt för att fixera hela kroppen ifall att någonting var sönder i nacke eller rygg. Han var liksom helt borta. Man kunde inte prata med honom.. Han bara låg där och sa att han mådde förbannat illa. Då grät jag ännu mer.

Sen åkte vi ner och fick vara med honom i ett undersökningsrum ett tag. Man tog pulsen på honom, kollade sockret och såg till att han fick något mot illamåendet.. Då kom hans fråga: Är Victoria här?
Jag kan inte ens beskriva känslan. Det var som att en sten släppte från bröstet på mig. Då gick jag fram till honom och drog handen försiktigt och lugnande över armen på honom.

Det var så lättande att höra honom säga mitt namn, för jag visste liksom inte om han ens visste vem jag var ett tag. Sjukhuspersonalen lugnade oss till slut och sa att de kollat på alla 1000 röntgenbilder och att ingenting var sönder eller så, och att han råkat ut för en hjärnskakning.

Jag har aldrig varit så förbannat rädd som jag var igår...

Over and Out//


Kommentarer:
Postat av: Joopie

Thanks for the information

Postat av: Anonym

Hello. I browse and saw you website and I found it very interesting.Thank you for the good work.

2009-11-04 @ 14:46:30

Ny kommentar:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback
hits